Hur fruktansvärt värdelöst är det inte att behöva tacka nej till ett jobb TVÅ gånger, när det är ett jobb som man egentligen verkligen vill haaa!
Nu blev jag erbjuden heltidstjänst. Varför jag sa nej igen? Framtiden å dess planer gör det ohållbart! 😦
Fan fan fan fan fan fan fan fan
Igår såg jag bilder på en tjej, en tjej som betytt jättemycket för mej, å då inte på något positivt sätt. Det var inga nya bilder jag såg, utan sådana från den tiden då det begav sej.
Jag började rätt snabbt känna ett lätt illamående komma krypande å en svag våg av ångest uppenbarade sej i min kropp.
Detta gör mej så förbannad, att jag fortfarande reagerar, trots att det var så länge sedan å min situation idag ser så annorlunda ut.
Men jag antar att tiden inte läker alla sår, å gör den det så lär väl ärren fortfarande finnas kvar.
Det bästa förklaringen jag kan ge är att det är som fantomsmärtor, det finns inte längre kvar men gör likförbannat ont.
Jag kunde iaf se att hon, på vissa bilder , är rätt söt. På vissa bilder alltså.
På andra tycker jag fortfarande att hon ser hemsk ut.
En dag kanske jag kommer kunna se samma bilder, å inte känna någonting, å då ska jag fira!
Idag, om jag orkar, ska jag tacka nej till ett jobb som jag verkligen vill ha. Och det suger.
1. Lönen är för dålig.
Jag har inte råd att gå ner i lön.
2. Det är inte 100%.
Och med den lönen mååste jag ha 100%.
Sen lite annat smått å gott, men det är verkligen något som jag vill jobba med!! Och det gör ont att behöva tacka nej.
Jag blev erbjuden det i måndags, å visste egentligen redan från början att jag skulle vara tvungen att tacka nej men jag ville ändå suga på karamellen. Nu har jag gjort det, å den var suuuur 😦
Jag frågade F om att han ständigt är trött kanske beror på att han mycket oftare vaknar på nätterna när Adam vaknar, så han får mycket mer störd sömn.
Nej, det trodde han inte att det berodde på, utan snarare allt som han ligger å funderar på.
…………
Jag är oftast den som somnar efter honom, å hans mått på ha svårt att somna är inte riktigt samma som mitt. Sen förstår väl vem som helst att om man blir störd i sömnen ibland flera gånger per natt… Så är det ju inte därför man blir jävligt trött. Det förstår väl vem som helst :p
Jag vill ju bo i hus. Det är liksom lite av mitt slutmål. Jag vill inte sitta i en lägenhet hela mitt liv. Så vad gör man när man inte har råd?
Man drömmer. Drömmer å kollar. Å så har jag hållit på.
Jag vill ha ett till barn med Fredrik. Jag vill skaffa större boende med Fredrik. Vi har redan Adam gemensamt. Alltså vill jag -trots våra problem- ha en framtid tillsammans med honom.
Vi har kollat på hus, förut. Idag är jag jätteglad att vi aldrig köpte något. Varför? För att vi helt enkelt inte har råd. Även om vi kanske skulle få lånet så skulle det ändå sitta fint ned en buffert, om det händer något så man kan sova om nätterna utan att behöva oroa ihjäl sej för allt.
Hur som haver, vi tänkte skaffa större lägenhet, vi båda vill ha en 4:a, så vi skippar tankarna på en 3:a, sedan siktar vi i framtiden -om 5-10år, på att köpa hus. I Tullinge. Tidigare har vi kollat på hus i Nykvarn, för att det är billigare, man får mer för pengarna. Men om vi ändå ska göra planer, varför inte göra ”riktiga” planer. Vi har en son som vi har börjat låta växa upp j Tullinge och ev får en till. Om 10år går iaf Adam i skolan, onödigt att rycka upp honom, enligt planen iaf.
Sååå om 10år tänkte jag vara husägare, till ett hus i Tullinge 🙂
Nu ska jag hoppa av bussen å påbörja min arbetsdag för numer jobbar jag istället för att ha fp. 🙂
Ja, så var det detta med körkort. Jag har försökt ansöka om körkortstillstånd, men detta var ju lättare sagt en gjort. Har börjat gräva i detta tidigare, men saker och ting, livet, har kommit mellan. Så i Juni tog jag tag i det igen, närmare bestämt den 13:e Juni så skickade jag in och betalade ansökan för körkortstillstånd. Och någon vecka efter ett syntestbevis. Sen hörde jag ingenting på hela sommaren, i september så ringde jag upp dom, och då sa dom att mitt ärende låg under utredning.
Dum som jag var (!!!) nöjde jag mej med det svaret, och har där efter inte gjort någonting åt detta. Så i förrgår, när jag blev såå sur på SL, så ringde jag transportstyrelsen, men alla i deras växel var upptagna, i flera timmar!!!, så jag fick inte tag i någon. Igår glömde jag bort, så idag tog jag tag i det igen. Fick tag i en trevlig kille som mycket väl förstod min irritation över att det har gått 8 (åtta fucking) månader sedan jag skickade in och betalade ansökan. Till slut fick jag nr till min handläggare. Ja, henne var det inte så lätt att få tag på, men jag terr-ringde i kanske 1-2timmar, tills hon till slut svarade.
Och då förklarade jag vad saken gällde, och hur länge jag hade väntat, och då började hon med att säga att ”jaa, det är såhär läget ser ut idag, tyvärr!” Men jag var på krigsstigen så jag började argumentera ang detta, och jag tror att hon kanske kände att jag inte tänkte ge mej, så hon frågade då efter mitt personnr. När hon fått det så fick jag vänta i ca 4min på att hon skulle läsa min fil, mapp, akt, och därefter så återkommer hon med
”jaa, du är ju under utredning pga att du hade barnepilepsi”
”ja, det vet jag svarade jag, men jag har varit friskförklarad i snart 14år, och inte haft ett anfall under denna tiden, så det borde inte vara så svårt att utreda”
Det är liksom inte så att jag haft missbrukarproblem och måste gå på diverse tester under lång tid för att bevisa att jag är ren eller så. Hon sa att hon skulle kolla på mitt ärende, och jag kontrade med frågan ”När kan jag förvänta mej att få svar?”
”jaa, svarade hon, jag ska försöka kolla på denna idag, så någon gång nästa vecka.”
”Mm, tack så mycket!” Sen la vi mer eller mindre på.
Jag har HAFT epilepsi, inte varit kriminell! Jag är friskförklarad, sedan många långa år tillbaka och har inga men, eller andra saker, ge mej mitt tillstånd för guds skull!!
Jag förstår att dom har mycket att göra ibland, men åtta jävla månader, för att komma fram till att dom (säkert) vill ha en EEG-undersökning, det är ta mej fan i mej inte klokt! Jag är förbannad, det har bara tagit alldeles för lång tid för mej att reagera, men jag har inte riktigt orkat.
Nu hoppas jag ¨på ändring! Håll tummarna för att jag får tillståndet, utan vidare krav, för det gör jag! =)
Eftersom vårat sjukintyg gick ut i onsdags, och Adam fortfarande var matt, så åkte vi ner till vårdcentralen, till dr Atai, mkt förtjusande människa…. Eller mja, sådär. Han KANSKE har jättemycket kunskap, men hans ordförråd verkar mycket litet, eller så använder han det bara mycket mycket sparsamt. Hans kommentarer är ungefär såhär:
Mmm. Mhum. Mhm. Mmmm. Muh.
Förra gången Adam var nere på vc, så hade vi honom också, och eftersom jag vet att dom ofta behandlar en som en överbeskyddande hönsmorsa, så hade jag nu taggat för att verkligen kräva att få hjälp. Jag tror att han kände det ganska snabbt.
Hur som haver remitterade han oss, Adam, till öron-näsa-halsakuten på Hs. Så hem, ut med hundarna, packa matsäck och diverse annat skoj som kan behövas för en lång dag på akuten, och så sprang jag till bussen, som på nätet stod att den skulle gå 51, men gick 50, vilket även stod på busshållsplatsen attd en skulle göra (gå 50 alltså) ja, man kanske borde vara där lite tidigare än så, men vafaan, hade det stått på hemsidan att den gick 50 så hade jag troligtvis hunnit. Jag blev skitförbannad, men försökte komma över det fort.
Väl på Hs och akuten, så håller dom på å gör om, så ö-n-hakuten var flyttad, till barngatan, andra sidan sjukhuset.
Så satte jag mej där och tänkte detta kommer ta år, men icke, det tog inte så lång tid, jag tror vi satt å vänta i 20-30min, inte mer. Och läkaren som vi träffade var jättebra! Hon konstaterade att Adam haft dubbelsidig öroninflammation, men på höger öra börjar den läka ut, trumhinnan började bli rörlig medans på vänstersida var den fortfarande rätt röd och stum. Vi fick ny antibiotika, med order att vi var tvugna att komma tillbaka om det börjar rinna ur örat eller om det inte blivit bättre på 3-4 dagar.
Vi ska även boka ny tid om han fortsätter snarka efter att han blivit frisk och kry.
Nu tror jag att han blivit bättre, han är piggare, men extremt gnällig, skrikig, gråtig, mammig/pappig. Vet inte om det har med att göra att han fortfarande är dålig, eller om han fått göra så mycket som han velat nu när han varit dålig, eller om han är inne i en sån fas eller vad det är, jobbigt är det iaf.
Ännu jobbigare är det när han gråter, verkligen gråter och är ledsen. Jag kan handskas med när han är arg, vilket han rätt ofta är, men när han gråter, fasen det går inte, jag går sönder.
Hur som haver, vi lär väl märka hur helgen fortlider, och är han ok på måndag så ska Fredrik gå och göra en halvinskolning med honom på måndag, eftersom det då är nära på 3veckor han då var där, och han hann endast vara 2 dagar på dagis ”på riktigt” innan han blev sjuk.
Läkaren på hs noterade att han haft öroninflammation i oktober, och jag frågade om det är ärfligt, och ja, till viss del så är det det. Jiiiippie! Min mamma var värsta öronbarnet, och min bror hade en del problem. Adams farbror hade jätteproblem och 2 av hans fastrar har också haft en del problem, så vi har ju dubbla anlag, så detta bådar gott! Or not…
Jo, han kommer nog bli ett öronbarn, så om detta uppkommer om bara någon månad/månader igen så ska jag försöka kräva rätt tidigt operation eller annan lösning!
Adam har sovit 4timmar nu på dagen. Han somnade ca 21 igår, vaknade en gång i natt å vaknade vid ca 09. Sedan var han vaken till 12, då jag la honom för att han verkade så trött. Vid ca 12:45 vaknade han igen, men då sövde jag om honom, för jag tyckte att han kunde sova iaf en timme till så han orkade fram till kvällen, men då sov han enda till 16!
Detta är såå olikt Adam, han har aldrig någonsin sovit såhär mycket. Hur ska jag kunna skicka honom till dagis i detta skick? =(
Jag har själv inte gjort så mycket, plockat lite med ren tvätt och gått ut med alla retursopor, förutom panten, vilket var en hel del!
Snart dags att laga mat, å jag har inte en aning om vad vi ska äta, å vi har inte asmycket hemma heller =(
Ja, jag är sjukt negativ, bläääääääää.
Inlägg 01– Presentera mig själv
Inlägg 02 – Min första kärlek
Inlägg 03 – Mina föräldrar
Inlägg 04 – Det här åt jag idag
Inlägg 05 – Vad är kärlek?
Inlägg 06 – Min dag
Inlägg 07 – Min bästa vän
Här borde det stå ”Mina bästa vänner” eftersom jag har flera.
Lottie.
När jag var 13-14år började jag i en konfirmationsgrupp, veckogruppen. Gud har väl kanske inte alltid varit min grej, men detta var något som jag bestämt mej för att göra.
Någon gång under den tiden började jag uppgås med en tjej som hade blont/rött hår och blåa gummisnoddar i tandställningen, sjukt smal midja och stora tuttar. Och en helvets massa humor. Eller ja, min typ av humor.
Jag hade mött Lottie!
Under denna tid och bra många år framöver skapade vi en bubbla omkring oss när vi umgicks, där bara vi och det vi tyckte var roligt existerade. Sedan under en tid i 9:an pratade vi nästan inte alls, tills vi träffades på ett läger på Gotland, där vi tillslut kom fram till att vi sök samma gymnasium; Säbyholm.
Under vår tid i 1:an på gymnasiet så fortsatte bubblan, men så småning om sprack den lite och där någonstans kom Jannicen in.
Nu såhär några år senare är Lottie gudmor åt min son, och det är ett val som jag är väldigt nöjd med. Hon har bosatt sej i Skövde, vilket jag till stor del hatar henne för, men alla måste göra sina egna val.
Hem till mej är hon alltid välkommen, med hundar, katter och diverse annat!
Jannicen.
Jannicen mötte jag i gymnasiet. Från början kan man väl inte säga att vi var bästa vänner, jag har inte tyckt genuint illa om henne, men vi var som sagt inte bästa vänner, men så småningom kom det att ändras mer och mer. I 2:an på gymnasiet började jag och Jannicen engagera oss i samma typ av ”grupper”, så som ENAF, elevrådet mm. Och i 3:an blev vi båda elevrådsordförande, och utöver annan vänskap så kapslade detta oss samman, vi umgicks väldigt tätt, och vi var tvugna att samarbeta, vilket också tror jag fick oss att växa massor.
Under min graviditet med Adam fanns Jannicen där till tusen, jag är sååå skyldig henne för allt hon gjorde för mej då, både psykiskt och fysiskt! Hon är en av de som gjorde att jag orkade, allt som hände då. Att jag tog mej vidare.
Även Jannicen är gudmor till min son, vilket var ett självklart val.
Sedan kommer vi till Therése.
Therése är svårare att beskriva, för vi har haft en knackigare relation. Vi träffades också i gymnasiet, och jag är inte riktigt säker på hur just hon och jag började umgås, men jag tror att hon umgicks lite med Madde, och så började jag umgås lite med Madde och så ja, det ena ledde till det andra och vi umgicks. En period bodde vi tillsammans på Torpa, på skolan.
Men som sagt, vi har haft en rätt knackig relation till och från, vilket har inneburit rätt långa perioder utan kontakt.
Men de andra perioderna, när vi haft kontakt så har fröken TT betytt väldigt mycket för mej. Hon har stöttat mej, och sett igenom mej när ingen annan har sett, när jag har försökt dölja. Hon har hållt min hand när det varit tungt, och lyssnat.
Enligt hennes son, Robin, är han Adams kusin, och därmed Therése Adams moster.
Denice.
Denice har jag jobbat med sedan 2006, och även en snabb sväng 05. Jag skulle kunna sammanfatta henne som fröken Bitsk. Jag hade väldigt svårt att komma underfunn med henne när vi jobbade tillsammans, och jag har aldrig träffat maken till människa att kunna vara iskall i sin attityd utan att yttra så mkt som ett ljud.
När jag var gravid med Adam och jag var å hälsade på jobbet (sjukskriven pga kräkningarna) så fick jag reda på att Denice också skulle ha barn, men i typ Januari 2010. När jag sedan kom tillbaka till jobbet så var det ju rätt oundvikligt att vi pratade, och att det blev en hel del barn- och förlossningssnack, sedan försvann jag från jobbet, med havandeskapspenning och jag och Denice blev vänner på facebook. Efter förlossningen med Adam hörde jag inte så mycket av Denice, men där och då var det inte så mycket med det, jag var nog rätt upptagen med att vara nybliven mamma, felet på Adams arm och att avliva Nova. Men efter Melinas födelse förändrades något, och när Melli var ca 2veckor så började vi umgås, tätare och tätare, och en ny oväntad vänskap växte fram. Jag fick se en del av andra sida av den iskalla Denice, och framförallt fick jag en till allra bästa vän! ❤
Alla dessa 4 personer betyder oerhört mycket för mej, och även (fast han inte vet om det än) för min son.
På olika sätt, i olika situationer.
Jag skulle inte vilja leva utan dom, för de är också en del av hur jag blivit idag.
Jag älskar er!
Inlägg 08 – Ett Ögonblick
Inlägg 09 – Min tro
Inlägg 10 – Det här hade jag på mig i dag
Inlägg 11 – Mina syskon
Inlägg 12 – I min handväska
Inlägg 13 – Den här veckan
Inlägg 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Inlägg 15 – Mina drömmar
Inlägg 16 – Min första kyss
Inlägg 17 – Mitt favoritminne
Inlägg 18 – Min favoritfödelsedag
Inlägg 19 – Detta ångrar jag
Inlägg 20 – Den här månaden
Inlägg 21 – Ett annat ögonblick
Inlägg 22 – Det här upprör mig
Inlägg 23 – Det här får mig att må bättre
Inlägg 24 – Det här får mig att gråta
Inlägg 25 – En första
Inlägg 26 – Mina rädslor
Inlägg 27 – Min favoritplats
Inlägg 28 – Det här saknar jag
Inlägg 29 – Mina ambitioner
Inlägg 30 – Ett sista ögonblick
Alexandra 
