Fan.

Jag har rätt länge balanserat på gränsen… Ofta överhängande på den dåliga sidan.
Jag har sedan Aug förra året fått kämpa som
fa-an för att inte hamna under den is jag åkte igenom då.
Jag överlevde min andra katastrof inom samma kategori förvånansvärt bra, nästan lite för bra. Fast å andra sidan var jag mer inställd på det då.

Så kom 1maj, jag fick reda på Mari’s bortgång. I lite mer än 2veckor har jag fått kämpa med näbbar å klor för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Jag sörjer varje dag, känner sådan grym saknad, skuld och… Och… Tomhet?
Jag tog ett viktigt steg i tisdags, å jag skulle ringa å berätta det för henne, men gissa vad???? Hon är död så det går inte.

Å jag blir så arg på mej själv, så jävla arg!!!!! Att jag är precis lika självupptagen som alla andra och tar saker förgivet.
Fan! Fan! Fanfanfan!!!

Kondoleansbukett.

I söndags fixade jag beställningen av blommor till Maris familj, det har tagit mej lite tid, har haft sådan ångest över hela situationen, och funderat mycket på vilka blommor jag ska beställa, vad det ska kosta och framförallt vad man ska skriva i kortet.

Jag känner fortfarande en extrem sorg över hennes bortgång, det känns som ett svart hål i själen, ett hål fyllt med rädsla, oro, sorg, lite ilska och en del förtvivlan.

Jag önskar att jag hade berättat för henne att jag såg upp till henne, å att hon lärde mej massor. Men precis som alla andra, tar man saker och ting förgivet.

Buketten jag beställde till familjen.

Rädd.

Känner mej tom inombords. Livet och vardagen rullar på, vilket kanske är bra, men jag har lust att skrika… ”hey!! Fattar ni inte att hon är död???!!!”

Jag vill kunna sörja, för det gör ont, det gör mej rädd att hon dog, så fruktansvärt rädd.

Jag ska försöka skicka blommor till familjen, men jag vet inte vad jag ska skriva. Har nu försökt diktera ihop något i flera dagar men det blir bara platt, statiskt och konstigt.

Saknar henne.

:(

Just i denna sekund vill jag bara ge upp, ge upp å släppa allt.
Lägga mej ner å sova bort minst 100år.

Varenda del i min kropp, varenda cell skriker av smärta. Å jag vill bara skrika å gråta med dom.

Dag 4/9 avklarad men fattar inte hur jag ska överleva kommande dagar. Jösses just nu är ångesten som en tjock tjock tjock dimma, å jag känner mej galet illamående.

Resa?

Mår illa och har ont i magen, känns toppen!
Imorgon är det jobb som gäller, yeeeay!
Just nu känns det mesta ganska hopplöst, men ska försöka binda ihop mej själv lite.

Vi, jag å F, pratade om att boka en resa till hösten, kanske till Cypern, såg att campare hade en kampanj med 25% rabatt i aug-oktober, å det gör ju några tusen, vore sååå skönt att komma iväg.
F har ju inte så goda minnen från Cypern dock, det var där han fick svininfluensan 2009, å var skitdålig.. Han hade feber i flera veckor, nästan 4veckor tror jag.
Dock tänkte vi i så fall inte åka till ayia napa, som han var på då, utan något lite mindre stökigt.
Men vi får se vad som händer, men drömma kan man ju alltid.

Mmmm.

Hatar ångesten som äntrar min kropp. Som får mej att misslyckas inom så mycket, så mycket jag har försökt ändra på, som ångesten bara kan få att försvinna på en tiondels sekund.

Så mycket tankar i huvudet. Så mycket besvikelse.
Jag är väldigt besviken på många, men herregud vad hjälper det att älta?
Fast det värsta är inte besvikelsen från andra… Det är den på mej själv.
Varje dag försöker jag gå upp å vara ”normal”, genomgå dagen på ett vettigt sätt.
Varje gång jag misslyckas så åker jag lika mycket ner i skorna.
Varje gång lilleman har en trött-dag så tar jag tillfället i akt å segar jag med, även fast att jag har 100 saker att göra. Vill bara ligga i sängen å läsa. Läsa läsa läsa. Å sova.

Jag saknar min mamma. Jag saknar henne så mycket. Vill bara att hon ska vara här, å vara med oss.

Jag bråkar med F. Om allt å ingenting. Jag är så less på det, å vill bara komma ifrån det. Jag älskar honom så mycket, å vill inget hellre än att uppleva morgondagen med honom… Men är det värt det? För honom? För mej? För alla runt omkring, då främst Adam?

Jag hatar mitt jobb. Hatar det för att jag är för vek för det. Jag är inte gjord för att jobba med det jag gör. Jag är för känslig för det jag gör. Jag är för mjuk, för vek, för… Dålig?
Jag uppskattar mina arbetskompisar så mycket, vissa speciella. De gör mina dagar. Så konstigt med personer som jag aldrig trodde skulle betyda så knasigt… Mycket? Å nä, det är nog inte något jag skulle säga till dom…

Äsch, ingen idé att fortsätta… Blev ett riktigt gnäll-inlägg… det är bara så mycket inom mej, så att det känns som om jag ibland ska sprängas…

Kärlek ❤

Läkarbesök.

Den 22/11 var vi hos läkaren. Och därefter har jag varit rätt deppig. Känns jobbigt att erkänna vad som nu fått mej att deppa ner mej…
Läkarn vi träffade var totalt värdelös. På riktigt.
Hon berättade för mej att barn under 2år ofta blir sjuka. Det berättade hon ungefär 511ggr…
Sedan berättade hon att Adam behöver näsdroppar när han är så pass förkyld. Även detta delade hon med sej 511ggr…
Hon sa även att laktosintolerans inte alltid syns på proverna, ca 70% syns inte. Vart hon har fått denna siffra ifrån vet inte jag, men ja, detta sa hon dock bara en 4-5ggr…
Hon ville att vi skulle köra mjölkfri kost på honom… Inte laktosfri utan mjölkfri (pga ev komjölkprotein-allergi). När jag sa till henne att det kan vi absolut pröva, vårat problem är att han inte äter ordentligt när han är sjuk, förutom välling, och eftersom han är sjuk så pass ofta, så blir detta ett rätt stort problem.
Svaret jag fick på detta var: små barn, under 2år bli ofta sjuka.
-Mm, jojo svarade jag, men vårat problem kvarstår… Det är svårt att få honom att få i sej något annat än välling när han är sjuk…
Svar: Det är viktigt att dom får i sej något när de är sjuka!
-Jo, svarade jag, det förstår jag också. Faktiskt. (här började jag bli rätt irriterad) men han vill inte äta något annat än välling när han är sjuk, vi får liksom inte i honom något annat.
Svar: det finns något som heter majsvälling.
-Jo, vi har prövat det, men han äter det inte.
Svar: mm. Men 70% av barn som blir testade visar inte blod. Men de blir bättre så fort de slutat med mjölk.
-Okej.
Svar:när han är så här förkyld (han var ”vanligt täppt”, precis som han så ofta är) behöver han näsdroppar.
-Mm.
Ungefär här, (då hade jag försökt få råd om hur jag ska lösa välling-frågan gång på gång på gång) la jag ner… Jag blev PRECIS som min mamma när hon inte var så nöjd på läkare/lärare när jag var yngre. Jösses, det hade lika gärna kunnat varit hon där… Men nu förstår jag varför hon gjorde så…

Utöver dessa saker så vägrade Adam bli undersökt av henne… Fick tvinga honom att låta henne lyssna på honom….
Under det sista året, med några läkarbesök inkluderat, har jag lärt mej att jag måste lita på min son! Varje gång han riktigt riktigt krånglar med läkare (ja, han protesterar såklart om han har världens ö.i å läkaren vill kolla i hans öron, så det beror helt och hållet huur Adam protesterar..) så har det visat sej att dom varit skit.

Efter läkarbesöket kände jag mej helt knäckt, jag började grina gång på gång å ville bara åka hem, men det gick inte, hade rätt mycket att göra på jobbet. Överlevde dagen, å tog mej därefter hem, rätt förstörd.

Summan av dagen, fr.o.m. i onsdags, den 23/11 äter Adam mjölkfritt. Helt.

På onsdagen ringde läkar-fan mej, å jag hade samlat lite kraft, å krävde att hon skulle skriva ut mjölkfri välling på recept, vilket hon också gjorde.
Sedan frågade jag henne hur länge han skulle gå på detta.
Svar: några veckor, man måste hinna se resultat.
– okej… Men hur många är några veckor? En månad eller två veckor eller vad?
Svar: nä, längre än en månad!! Minst 1 1/2!!!

Å hur skulle jag kunna veta det..? Gissa mej till det eller?

Summan av samtalet: vi ska börja gå hos dietist i Älvsjö. Jippie!

Adam i väntrummet, min älskling ❤

Fuck.

Fyfan vad deprimerande!!!
Orkar inte ens tänka på skiten, gör mej bara illa till mods… Jag är säkert dum i huvudet, å troligen är det mej det är fel på… Fan.

Orkar inte. Vill inte.
Tänker på finaste T istället. Å hennes F. Och R. Och E. Tänker på er så mycket. ❤

:(

Gaaaaaaaaaaah.
Känns som om jag ska kvävas. Känns som om någon sitter på mitt bröst, försöker tvinga mej att andas å för varje försök så skär det i hela bröstet.

Jag känner mej så besviken, på så många människor. Det behöver inte vara stora saker, men det finns där…
Känner mej så fruktansvärt värdelös, som en enda stor bluff.
Dessutom känns det inte som en enda jävel litar på en.

Jag önskar så att jag kunde få stänga in mej i ett mörkt, tyst rum, å bara få gråta. Å slippa gå ut där ifrån på bra länge. Tills smärtan i bröstet lättat en aning åtminstone.

Besviken.

En stor del av mina tankar å fantasier har just blivit förändrade. Förstörda. Förintade.
Jag borde bara glad, att allt virrvarr äntligen, förhoppningsvis är över. Men det är jag inte. Jag är arg. Så arg över att blivit förd bakom ljuset. Att jag inte lyssnade på mina egna känningar då, å borde ha insett att allt inte var så bra som det verkade.

Dessutom börjar nu en ny ”era” av virrvarr och tankar. Fast med funderingar. Och denna era är fylld med besvikelse.

Jag är ledsen, tyvärr kan jag nog inte ge mycket till förklaring till det här inlägget, behövde bara få det ur mej. Så jag slipper kräkas. För det är egentligen det jag känner för nu. Fan.