Mjölkfri kost.

Idag har Adam ätit mjölkfri kost i 3 veckor. Hur funkar det då? För mej; jag var så bitter till en början å såg mest alla problem å hur svååårt allt skulle bli (för det finns ju ABSOLUT INTE värre problem än mjölkfri kost…) men det har blivit bättre. Jag har fortfarande en lång väg att gå för att fullt ut acceptera det faktum att det är såhär, men har samtidigt kommit en bra bit på väg… Maten blir än så länge lite tråkig, som idag, jag å F åt pasta med bacon-ost-lök-sås till middag, Adam fick nöja sej med pasta, bacon å lök.
Har gjort en del på havreprodukter. Dra åt helvete vad äckligt det är, å det luktar äckligt, å det ta mej fan i mej ser äckligt ut, men försöker hitta på saker med det ändå.
För Adam; han gillar det inte speciellt mycket, alls. Det har tagit ungefär den här tiden för honom att acceptera vällingen (har smakat den…. Ryser…. Den smakar verkligen s-k-i-t!!) han är inte jätteförtjust när vi ersätter med havreprodukter, å han krånglar rätt mycket med maten… Dock finns det grejer han verkligen tycker om… Soygurt tex, som jag också smakat å inte alls gillar, den stormälskar han. Å havremjölken, den dricker han utan problem… Så det är rätt blandat…

Å magen då? Jo, rent över lag har den nog blivit bättre! Dock kommer det bakslag å riktigt dåliga blöjor men magen är generellt bättre. Längtar dock inte tills vi ska börja tillsätta saker å ting igen… Men det får vara den dagens problem…

Ett långt, blont hårstrå.

Läste i någon blogg, ”dagens inlägg” typ…. Å just detta inlägget handlade om det pinsammaste man gjort…
Jag vet ärligt talat inte vad det pinsammaste jag har gjort är.

Jag vet att jag som ganska ung (okej okej, jag är inte lastgammal nu heller men jag var verkligen ung. Å dum.) stötte på en kille, ganska mycket. Jag kan än idag förstå varför, han såg riktigt bra ut… Vad jag inte fattade dåå var att han stötte på min kompis, å vid senare tillfälle tog han hennes oskuld… Ooops.. 🙂 sådär efteråt kändes det lite pinit.

Jag vet att jag hållt fast vid att jag minsann varit äldre än jag varit, för att det hade ”vi” bestämt innan, eftersom jag var lite vääl liten, även om personen jag ljög för redan promt visste om att så faktiskt inte var fallet. Också lite pinsamt.

Jag vet att jag hånglat med en snubbe för att sedan hångla med hans kompis, å sedan tillbaka, å när nr.1 frågar om jag gjort något med nr.2 så blånekade jag (troligtvis visste väl nr.1 egentligen sanningen.).

Jag vet att jag har varit så jävla aspackad att jag försökt spy, på ”order” av en vän, bli tillfrågad om jag ska ha tuggummi som jag tackar nej till. Kompisen säger ”då blir det inget mer hånglande då?” ”nej, nej, svarar jag… Å går raka vägen ut å hånglar med en snubbe, som jag var RIKTIGT intresserad av. Tur att jag ändå sköljt ur munnen med vatten… Men mmmm….
Jag vet också att jag, på samma kväll har jag även stått å RÅÅ-limmat på den snubben, å verkligen velat ha honom, för att sedan mitt i allt inse ”shit min skjuts kommer snart!!!” där skjutsen råkade vara mitt ex.

Alltså, den här typen av grejer, är ganska pinsamma men jag kan ändå garva lite åt dom idag, vissa mer än andra.

Men bland det mest pinsamma jag gjort är att starta ett gräl för ett hårstrå…
Jag kände mej så jävla tjejig… Å det var inget litet gräl som blev sen heller…
Personen jag hittade det hos hade dyrt å heligt lovat att denna inte alls hade träffat personen som hårstrået hade suttit på… Å han hade städat platsen riktigt nyligen… Å så satt jag där å godan ro, å så ser jag det där hårstråt… Långt och satans så blont. Så långt ifrån min hårfärg man kan komma…
Hade jag varit klokare så hade jag inte gjort en sån grej av det, men svartsjukan i mej tog över å det tog hus i helvetet, vilket jag fick sota rätt kraftigt för.
Å jag kan tycka att det är rätt pinsamt att jag startade en sådan grej för en sådan liten skit-grej, som ett långt blont hårstrå…

Mmmm.

Hatar ångesten som äntrar min kropp. Som får mej att misslyckas inom så mycket, så mycket jag har försökt ändra på, som ångesten bara kan få att försvinna på en tiondels sekund.

Så mycket tankar i huvudet. Så mycket besvikelse.
Jag är väldigt besviken på många, men herregud vad hjälper det att älta?
Fast det värsta är inte besvikelsen från andra… Det är den på mej själv.
Varje dag försöker jag gå upp å vara ”normal”, genomgå dagen på ett vettigt sätt.
Varje gång jag misslyckas så åker jag lika mycket ner i skorna.
Varje gång lilleman har en trött-dag så tar jag tillfället i akt å segar jag med, även fast att jag har 100 saker att göra. Vill bara ligga i sängen å läsa. Läsa läsa läsa. Å sova.

Jag saknar min mamma. Jag saknar henne så mycket. Vill bara att hon ska vara här, å vara med oss.

Jag bråkar med F. Om allt å ingenting. Jag är så less på det, å vill bara komma ifrån det. Jag älskar honom så mycket, å vill inget hellre än att uppleva morgondagen med honom… Men är det värt det? För honom? För mej? För alla runt omkring, då främst Adam?

Jag hatar mitt jobb. Hatar det för att jag är för vek för det. Jag är inte gjord för att jobba med det jag gör. Jag är för känslig för det jag gör. Jag är för mjuk, för vek, för… Dålig?
Jag uppskattar mina arbetskompisar så mycket, vissa speciella. De gör mina dagar. Så konstigt med personer som jag aldrig trodde skulle betyda så knasigt… Mycket? Å nä, det är nog inte något jag skulle säga till dom…

Äsch, ingen idé att fortsätta… Blev ett riktigt gnäll-inlägg… det är bara så mycket inom mej, så att det känns som om jag ibland ska sprängas…

Kärlek ❤