Jag har rätt länge balanserat på gränsen… Ofta överhängande på den dåliga sidan.
Jag har sedan Aug förra året fått kämpa som
fa-an för att inte hamna under den is jag åkte igenom då.
Jag överlevde min andra katastrof inom samma kategori förvånansvärt bra, nästan lite för bra. Fast å andra sidan var jag mer inställd på det då.
Så kom 1maj, jag fick reda på Mari’s bortgång. I lite mer än 2veckor har jag fått kämpa med näbbar å klor för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Jag sörjer varje dag, känner sådan grym saknad, skuld och… Och… Tomhet?
Jag tog ett viktigt steg i tisdags, å jag skulle ringa å berätta det för henne, men gissa vad???? Hon är död så det går inte.
Å jag blir så arg på mej själv, så jävla arg!!!!! Att jag är precis lika självupptagen som alla andra och tar saker förgivet.
Fan! Fan! Fanfanfan!!!